I nöd och lust: om förlåtelse som provocerar – från helgonet Franciskus till paret Dufvenius-Wollter

Den 11 april 1973 hade Ingmar Bergmans (1918–2007) TV-serie Scener ur ett äktenskap premiär. Den fiktiva serien följer Marianne (Liv Ullman) och Johan (Erland Josephson) genom tio år av äktenskap, separation, otrohet, skilsmässa och en fortsatt stark, men smärtsam, relation. Efter premiären sägs besöken ha ökat hos familjerådgivningen och hos parterapeuter. Drygt 30 år senare, den 1 december 2003, hade den fristående ”uppföljaren” premiär: Saraband, även den regisserad av Ingmar Bergman. Marianne (Liv Ullman) besöker sin före detta make Johan (Erland Josephson) efter många år. Hon dras in i Johans konfliktfyllda relation till sonen Henrik (Börje Ahlstedt) och barnbarnet Karin. Historien är ett slags kammarspel om kärlek, bitterhet och konflikter som förs vidare mellan generationer. Barnbarnet Karin spelas av… just det – nu bokaktuella Julia Dufvenius.

Den 4 september i år hade nämligen ett annat drama premiär, men inte ett fiktivt sådant. I premiäravsnittet av Skavlan & Sverige avslöjade skådespelarparet Julia Dufvenius och Christopher Wollter sin för offentligheten välbevarade hemlighet. De gjorde det i samband med att de också släppte boken med en titel som för tankarna till Ingmar Bergmans TV-serie: Välkomna till vårt äktenskap – kuken. Intervjun i Skavlan & Sverige samt parets bok handlar om Christophers sexberoende och Julias medberoende. Kulturkrönikor och kommentarsfält i sociala medier började snabbt fyllas av moraliskt indignerade repliker, inte helt olikt en kör i ett grekiskt drama. Samtidsmoralens kollektiva röst i kommentarsfälten speglar inte bara publikens känslor utan deltar aktivt i dramat. Ett tema som framträder i kommentarsfält och krönikor innehåller en märklig paradox; man menar att 1. Christopher borde skämmas. 2. Det är orättvist att en man blir hyllad för något som en kvinna skulle bli skammad för. Några kommenterar kring det de anser vara Julia Dufvenius dubbelmoral – att vara en förgrundsfigur för den svenska #metoo -rörelsen och samtidigt gå i bräschen för att kvinnor bör stanna kvar i en destruktiv relation. Som om avståndstagande från strukturellt våld mot kvinnor inte skulle gå att förena med ett uppriktigt och tålmodigt arbete för förlåtelse och försoning i parrelationen.

Jag noterar att man, helt i linje med den individualistiska tidsandan, inte betraktar paret som ett system utan som två individer, helt separerade från varandra. Jag noterar också paniken över att inte få ihop att en människa kan vara både god och ond. Det är nämligen svårt att placera en både god och ond människa vid cancelkulturens svartvita och obarmhärtiga giljotin – precis som det är svårt att placera sig själv – eller parrelationen – vid giljotinen när man, som i tolvstegsprogrammets fjärde och femte steg, gjort en grundlig och orädd moralisk inventering av sig själv – och parrelationen – utan att ”snälltolka” –och erkänt inför Gud (eller åtminstone parterapeuten), sig själv och sin partner den exakta innebörden av sina egna fel och brister och parrelationens både ljusa och mörka aspekter.

Expressens krönikör, Katarina Muhr, vill trycka upp t-shirts av det slag som fanns att tillgå när Katie Holmes och Tom Cruise blev ett par – ”Save Katie!” – och folk ville rädda Katie Holmes från scientologerna. Katarina Muhr vill nu trycka upp t-shirts med texten ”Save Julia!” Katarina Muhr skriver: ”När man sjukdomsstämplar ett fruktansvärt beteende stänger man dörren för ifrågasättanden. Det hämningslösa knullandet genomgår en klassresa, får sjukdomens oantastliga skimmer över sig”. Katarina Muhrs text är visserligen klädd i kåseriets oantastliga skimmer men jag vet inte om det verkligen stämmer att man stänger dörren för ifrågasättanden när ett visst beteende klassificeras som sjukdom. När man läser kommentarsfälten och krönikorna efter att Christopher och Julia kom ut ur garderoben efter 16 års nykterhet – år under vilka de arbetat outtröttligt med sig själva och med sin parrelation – får man inte direkt känslan av att dörren för ifrågasättanden är stängd och låst. Det är en retoriskt ganska rolig formulering: ”Det hämningslösa knullandet genomgår en klassresa.” Men mer sant är kanske att beroendesjukdomen – oavsett vad beroendet har för objekt – är en demokratisk sjukdom som drabbar människor från alla samhällsklasser. Att tillfriskna från beroende – oavsett om det handlar om alkohol, spel eller sex – handlar delvis om att ställa sig utanför sin samhällsklass, sitt sociala sammanhang, och inse att man inte är bättre – eller sämre – än någon annan. Miljonären och entreprenören som spytt ner sin äkta orientaliska matta och den hemlöse som spytt ner parkbänken har en sak gemensamt – de är alkoholister med möjlighet att tillfriskna. Den som söker lindring för känslomässig smärta genom tvångsmässigt sexuellt beteende kan vara VD, advokat, rörmokare eller hemlös. Bland sexberoende finns sexuella förövare, men det gör det även bland gruppen som inte är sexberoende. Sexuella förövare ska – oavsett om de har sjukdomen sexberoende eller inte – lagföras och dömas. Kroppsstraffet är tack och lov en historisk relik (i Sverige) men spott och spe i verbal form fyller kommentarsfälten. Flera personer påstår att det endast är män som är sexberoende. Maria Sander och fem anonyma sexberoende kvinnor förtydligar tack och lov i Dagens Nyheter den 9 september att så ju inte är fallet.

Det är lätt att känna avund inför Christopher och Julia – kanske inte främst för att de är snygga och framgångsrika utan för att de orkat arbeta med sig själva som individer och med sin parrelation – i 16 år. Där snackar vi relationsarbete! Det är också lätt att projicera sin känsla av att något skaver i den egna relationen – med sig själv eller sin partner – på Christopher och Julia – när man inte vill ta tag i det där som skaver utan fortsätter att ljuga för sig själv och sin partner – kanske inte om otrohet men om känslor, vad man egentligen tänker, sina behov, sina intentioner. När en människa – eller ett par – når det som brukar kallas för ”rock bottom” finns ingen återvändo. Att nå sin (personliga) botten för ofta med sig en plågsam – och ibland plötslig – medvetenhet om sitt beteende. Alternativen är då att fortsätta – skyddslös och utan försvar – med samma beteende eller att upplösa sig själv. Men det finns en annan väg. Den obevekliga ärlighetens väg. Den handlar inte om att lära sig ”snälltolka” – som det i diverse samtida relationsprogram är så populärt att par ska lära sig. Det handlar om att våga möta varandras skuggsidor. Som Geoffrey Thompson uttrycker det: ”Det existerar inte, annat än i fantasins värld, något sådant som ett äktenskap fritt från konflikter. Ett sådant förhållande är människan inte mäktig. I djupet av vårt inre lyckas vi aldrig helt befria oss från de känslor av hat och fientlighet som uppstod i vår tidigaste barndom. […] Dessa emotionella drivkrafter är en del av personlighetens grundläggande dynamik, och de är intensivt verksamma i äktenskapet.” Dessa känslor av hat och fientlighet kan, likt ett hämningslöst knull, vräkas ut i kommentarsfält och krönikor. De kan också – istället – få plats i ett relationsarbete som präglas av att sträva mot obeveklig ärlighet inför sig själv och inför varandra i parrelationen.

Det ska bli intressant att se om besöken ökar hos familjerådgivningen och hos parterapeuter när vår tids Scener ur ett äktenskap – Christopher och Julias Välkomna till vårt äktenskap publicerats och fått uppmärksamhet. Den typ av arbete som de lagt ner handlar inte så mycket om att ”snälltolka” som det handlar om att göra en dykresa till ens egna skuggsidors allra mörkaste vrår, att titta på det fula och groteska, det vi inte vill kännas vid hos oss själva och som vi därför projicerar på vår partner (eller andra människor), agerar ut i tvångsmässig sexualitet eller försöker hantera i en destruktiv relation till alkohol eller andra droger. Självklart ska vi sträva mot att snälltolka. Men snälltolkandet får inte bli ett undvikande av de känslor som finns djupt i vårt inre och som behöver formuleras och bearbetas. Det finns annars en risk att dessa känslor, som trycks undan, kommer tillbaka i förvrängd form och gestaltas i beroendesjukdomar eller tvångsmässigt beteende av olika slag – eller tar plats i krönikor eller kommentarsfält på sociala medier. 

Det offentliga samtalet riskerar i vår tid att snabbt reduceras till två oförenliga ståndpunkter. Så har även skett i samtalet om paret Dufvenius-Wollters bok och intervju i Skavlan & Sverige. Det är föga förvånande. De dikotomier som blossat upp som allergiska reaktioner i boksläppets kölvatten handlar om offer kontra förövare och sjukdom kontra undanflykt men kanske framför allt om straff och utfrysning kontra förlåtelse och försoning. I en tid av dömande polarisering och cancelkultur blir förlåtelsen – paradoxalt nog – en subversiv handling – en handling som befriar. Desmond Tutu (1931–2021) har tillsammans med sin dotter Mpho Tutu skrivit boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. De skriver: ”Den som förlåter får en gåva. Den som ber om förlåtelse får också en gåva, den läkande gåva som det innebär att uppriktigt rannsaka sig själv.” Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault (1926–1984) var skeptisk till revolutionens möjligheter att befria människor. Istället sätter han sin tilltro till den rebelliske outsidern. Om detta skriver en annan idéhistoriker, Sven-Eric Liedman: ”Utanförpositionen ger möjlighet till klarsyn och därmed till en kunskap som är av ett annat slag än den godkända och knäsatta.” Det Julia Dufvenius och Christopher Wollter gör är, enligt mitt förmenande, just detta – de ställer sig utanför tidsandans och cancelkulturens ”godkända och knäsatta” dramaturgi. Förlåtelse är ett dynamiskt förlopp, liksom tillfrisknande från beroendesjukdom är en process och inte ett statiskt tillstånd på den ena sidan av dikotomin sjuk-frisk. Den ”omöjliga” förlåtelsen kan provocera. Desmond och Mpho Tutu ger i sin bok ett exempel på en sådan ”omöjlig” förlåtelse:

Linda Biehl är mamma till Amy Biehl, en begåvad student som engagerade sig mot apartheid i Sydafrika men mördades i Kapstaden 1993. Numera arbetar Linda Biehl tillsammans med några av dotterns mördare i en stiftelse som instiftades till Amys minne. ”Jag har förlåtit dem”, säger hon. ”Varje dag när jag vaknar är min dotter död. De flesta dagar måste jag träffa dem som mördade henne. Vissa dagar måste jag börja om från början och förlåta dem igen.”

Franciskus predikan för fåglarna, Giotto.

När jag ser intervjun med Julia Dufvenius och Christopher Wollter ser jag inte ett skådespel regisserat för att väcka uppmärksamhet. Jag ser inte ett offer och en förövare. Jag ser ett par som valt förlåtelsens väg. Helgonet Franciskus av Assisi (1181–1226) växte upp i rikedom. Efter en sjukdomsperiod bröt han med sin bakgrund, gav bort allt han ägde och började leva i fattigdom och bön. Franciskus klev in i spetälskas hyddor, tvättade deras sår och mötte fiender med ett budskap om fred. Han såg Kristus i de föraktade. Han gick förlåtelsens väg – en väg som provocerar: på 1200-talet liksom i vår tid. Franciskus sökte inte det fromma och välpolerade, utan det som skaver, luktar och skrämmer. För Franciskus handlade inte förlåtelse om fromma ord – det handlade om att leva evangeliet snarare än att predika det. För Franciskus var förlåtelse en konfrontation med det vi helst vill slippa se hos oss själva och därför inte heller står ut med att se hos andra – det ruttna, såriga och groteska. Att våga konfrontera det ruttna, såriga och groteska inom oss, att stå kvar i det som gör som mest ont och det som skrämmer, när vi har möjlighet att fly – och vi vet att den flykten skulle applåderas av samtidsmoralens kollektiv – är inte enkelt. Men som Desmond och Mphu Tutu skriver i sin bok: ”Att förlåta är sällan enkelt, men det är alltid möjligt.”