Psykoterapi med 89 sekunder kvar till midnatt

Jag minns var jag var och vad jag gjorde när jag fick reda på att Palme mördats, när tvillingtornen föll och när Ryssland invaderade Ukraina. När den första händelsen inträffade var jag blott en liten pilt. När den andra inträffade gick jag andra terminen på psykologprogrammet och pratade som om jag visste något om att vara psykolog. När den tredje inträffade hade jag varit verksam som klinisk psykolog i sexton år och privatpraktiserande psykolog och psykoterapeut i tre. Den första händelsen förändrade Sverige. Den andra världen. Även den tredje händelsen förändrade världen, håller på att förändra världen, men den utgör också en brytpunkt i min psykoterapeutiska praktik. Det finns – i terapirummet – ett före och efter Rysslands invasion. Den så kallade domedagsklockan har aldrig varit så nära midnatt som den är nu. Vad innebär midnatt i det här fallet? När domedagsklockan slår tolv innebär det slutet på mänskligheten som vi känner den.

Domedagsklockan är en symbolisk klocka som sedan 1947 uppdateras av styrelsen för Bulletin of the Atomic Scientists vid University of Chicago. Klockan symboliserar hur nära mänskligheten står inför en global katastrof genom att ange hur många minuter till midnatt klockan står. Midnatt anger utbrottet av en fullskalig konflikt med kärnvapen. När Palme hade mördats kände till och med en liten pilt på sig att det innebar slutet på Sverige som vi kände det. När terroristerna flög in i tvillingtornen kände vi alla på oss att världsordningen kommer att förändras. Men nu är det annorlunda. Nu känns det som att det inte enbart är Sverige eller världsordningen som står på spel utan hela mänsklighetens existens. Hur bedriver man psykoterapi under den betingelsen? Det är naturligtvis också legitimt att fråga sig: Är det ens meningsfullt att bedriva psykoterapi med 89 sekunder kvar till midnatt? För min egen del har det aldrig känts mer meningsfullt att bedriva psykoterapi än det gör nu. För mig bidrar det mer än någonsin överhängande hotet om mänsklighetens utplåning till att det känns viktigare än någonsin att hitta de rätta orden, att komma så nära någon slags sanning som möjligt. Innan det är försent. 2700 sekunder. Så långt är ett psykoterapeutiskt samtal – åtminstone inom den psykoanalytiskt orienterade praktik jag bedriver. Det är, som man säger nu för tiden, sedan gammalt.

Det här med den begränsade tiden har givits en speciell betydelse inom den psykoanalytiska traditionen. Poängen med tidsramen är dels att den skapar en struktur som ger trygghet men den strikta tidsramen avser också spegla verklighetens begränsningar. Den strikta tidsramen påminner oss om allas vår realitet – att vår tid är begränsad och att livet en dag tar slut. Den insikten är en viktig existentiell förutsättning för att kunna ta livet på större allvar. Att tidsramen hålls (eller ibland frångås) väcker ofta känslor och fantasier som kan vara värdefulla att reflektera kring i psykoterapin. Ofta förnekar vi att livet – liksom varje terapisession – tar slut. Det kan få oss att leva i villfarelsen om att vi har råd att skjuta upp det som är viktigt för oss, att vi har obegränsat med tid kvar. Det kan bidra till att vi fortsätter att leva som vi har lärt oss istället för att börja gå i vår värderade riktning – mot det liv – och de relationer – vi önskar. Woody Allen (f. 1935) är kanske den som bäst satt ord på förnekandet av att vår tid är begränsad: "I am not afraid of death. I just don't want to be there when it happens." En som däremot väldigt gärna ville vara med när det hände – alltså när terapisessionen tog slut – var hunden Yofi (1928 – 1937). Yofi var Sigmund Freuds (1856 – 1939) chow chow som fanns med honom under hans terapisessioner. Efter ungefär 45 minuter brukade Yofi resa sig, sträcka på sig eller gå mot dörren. Freud tog det som en signal för att avsluta sessionen.

Yofi och Sigmund.

Slutscenen i Lars von Triers (f. 1956) Melancholia från 2011 speglar min upplevelse av att det känns mer meningsfullt att bedriva psykoterapi ju närmare midnatt domedagsklockan befinner sig. Så här: Planeten Melancholia närmar sig jorden i full kraft. Allt hopp om att den ska passera utan att kollidera med jorden är borta. Justine (Kirsten Dunst), hennes syster Claire (Charlotte Gainsbourg) och Claires unge son Leo (Cameron Spurr) är kvar vid familjens lantställe. Claire är panikslagen och oförmögen att agera rationellt. Justine, som varit djupt deprimerad under större delen av filmen, är märkbart lugn och närvarande. När Leo frågar vad de ska göra när planeten kommer, säger Justine att de ska bygga en magisk koja. Kojan byggs snabbt av några pinnar och kvistar i trädgården. Kojan utgör naturligtvis inte något faktiskt skydd mot planeten, men den blir en symbolisk plats för psykologisk trygghet. De tre sätter sig inne i kojan. Leo i mitten, håller sin mammas och Justines händer. För Justine, som hela filmen depressivt burit en känsla av undergång inom sig, blir kojan ett skyddande hägn där hon kan möta slutet utan panik, en plats där hon kan utgöra en trygghet för sin syster och systerns son Leo – de sista 89 sekunder innan kojans kvistar börjar skaka av lufttrycket, ljuset snabbt förändras och ett blått sken sveper över dem, innan den totala förintelsen.

En som överlevde Förintelsen var den österrikiske läkaren och psykiatern Viktor E. Frankl (1905 – 1997). Innan andra världskriget hade han börjat utveckla tankar om att människans primära drivkraft inte är lust (Freud) eller makt (Adler) utan mening. 1942 deporterades han tillsammans med sin fru, sina föräldrar och sin bror till nazistiska koncentrationsläger, bland annat Auschwitz och Dachau. Frankl iakttog att de fångar som hade en känsla av varför att leva, klarade det fysiska och psykiska lidandet bättre än de som inte lyckades finna en mening i lidandet. Han kallade detta för "den tragiska optimismen" – även i tragedin kan det finnas något meningsfullt. Frankl har sagt: "Allt kan tas ifrån en människa utom ett: den sista av de mänskliga friheterna – att välja sin attityd under givna omständigheter, att välja sin egen väg." Efter att ha överlevt Förintelsen stärktes Frankl i sin övertygelse att människans primära drivkraft är viljan till mening. Viktor E. Frankl har i en av sina böcker citerat den tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844 – 1900): "Den som har ett varför att leva kan uthärda nästan vilket hur som helst.

När det gäller den tragiska optimismen så argumenterade Frankl för att vi kan skapa mening genom att förhålla oss till lidande, skuld och död genom att 1. Förvandla lidande till en positiv uppgift, 2. använda skulden till att förvandla oss själva, 3. uppfatta döden som en uppmaning till ansvarsfullt handlande. I slutet av Lars von Triers filmiska och psykologiska mästerverk, Melancholia, får vi bevittna hur Justine förvandlar lidandet till uppgiften att bygga en magisk koja, att skapa en psykologisk trygghet av några pinnar och kvistar. Vi får bevittna hur hon förvandlas. Det är som om den depressiva skuld hon burit inom sig transformeras till omsorg och ansvar. Hon förvandlas från handlingsförlamat offer till en människa som tar ansvar för sitt liv – även när det enbart återstår några få sekunder av allt liv på jorden. Vi får också bevittna hur hon verkar uppfatta den annalkande döden, jordens undergång, som en uppmaning till ansvarsfullt handlande. På samma sätt upplever jag att den begränsade tiden under en terapisession uppmanar oss – psykoterapeuten såväl som patienten – till ansvarsfullt handlande.

Viktor E. Frankl igen: "Mellan stimulus och respons finns ett utrymme. I det utrymmet ligger vår frihet och vår förmåga att välja vår respons. I vår respons ligger vår tillväxt och vår frihet." Vem vill jag vara under den begränsade tid som återstår – av terapisessionen, av mitt liv, av mänsklighetens existens? Vill jag vara som Woody Allen som inte är rädd för döden men som inte vill vara där när den inträffar? Eller vill jag vara en kombination av Yofi och Justine? Yofi som reser sig, sträcker på sig, går mot dörren när tiden är på väg att ta slut, som markerar realiteten: Vår tid är begränsad. Och Justine som förvandlas från ett handlingsförlamat offer dränkt i meningslöshet, som plågar sina närmaste med sitt lidande, till en människa som tar ansvar för att hjälpa både sig själv och sina medmänniskor att skapa mening i lidandet – även när det bara är 89 sekunder kvar till midnatt.